"När vi kom från bion var hon så trött att hon gick och la sig genast, utan att ens lägga sina kläder i smutstvätten. Jag kysste henne, samlade ihop hennes plagg och tömde fickorna, road av hennes ständiga linnenäsduk. I vanliga fall blir jag vansinnig på hennes sätt att använda näsdukar, som man gjorde förr i världen."

"Jag träffade honom genom att slå fel nummer. Han sa att jag måste ha ringt fel med så vacker röst att jag inte kunde lägga på."

"Vi bjuder hans vänner på middag... Plötsligt hejdar han sig, vänder sig mot mig och saltar min mat utan att fråga mig först, som om han alltid gjorde så...Hur kommer det sig att han efter två år inte vet att jag nästan aldrig saltar maten?"

Emmanuelle Paganos prosalyriska texter, vars format går från regelrätta aforismer till mininoveller, om olika sorters kärlek och olika former av samlevnad utnämndes av Kristoffer Lendoer i Svenska Dagbladet förra året till den vackraste och mest originella prosabok som utkommit på franska. Paganos bok är ett kalejdoskop av olika röster som vittnar om vardagliga ögonblick och situationer, när allt ställs på sin spets eller om funderingar vi går och bär på inför den vi lever med.

I Jag talar om kärlek möter vi exempelvis den kvinnliga arboristen som hellre arbetar med motorsågen än står vid spisen, vars man tycker att hon kan ska komma ner från träden och laga mat i stället. Vi lär känna en man som sörjer sin avlidne bäste vän och som väljer att flytta in hos vännens änka för att på så sätt dela sorgen. Och vi får lyssna till saxofonisten som övar hemma hela dagarna i den lyhörda fastigheten och som därmed stör grannfrun ovanpå men som så gärna vill lära henne om taktarter och rytm så att hon ska kunna älska lite bättre. Eller mannen som saknar stunderna med styvsonen mest av allt när förhållandet till särbon tagit slut. Alla är de uttryck för det stora i det lilla, för det som händer med oss när vi möts och skiljs. Och läsaren ler igenkännande åt personerna som kommer till tals när de delar med sig av sina tillkortakommanden.